Christian Dower minns Kjell Svensson:
1967 var året då det första kapitlet i Kjell Svenssons livslånga och högst ömsesidiga kärlekshistoria med Limmareds IF skrevs. Kjell var 22 år gammal då och han hade precis tillträtt som rekordung spelande tränare för LIF:s nyblivna division 3-lag. Föga anade man väl då att vi så här nästan 60 år senare skulle sitta och sammanfatta ett liv i föreningens tjänst. För låt oss fastslå en sak med detsamma och utan omsvep: Kjell Svensson är en av LIFs absolut viktigaste aktörer genom alla tider. Inte bara som spelare och tränare, utan även som föreningens målmedvetne ordförande i nästan 20 år samt som supporter och ungdomsledare inom såväl fotboll som bordtennis.
Kjells första år i LIF slutade naturligtvis i succé! Det förnyade kontraktet klarades med råge och det finns de som talar om den säsongens 5-0-seger mot Tranemo IF än idag. Därefter radades inte bara åren upp sig på ett pärlband, utan även matcherna, festerna, loppmarknaderna och arrangemangen. Ständigt med Kjell Svensson i händelsernas centrum. Den smärtsamma bortaförlusten mot Skara IF i div 3:s sista spelomgång säsongen 1969, det hejdundrande 60-årsjubileet med Rock-Ragge och Burken på Glasvallens specialbyggda scen 1974, den överlägsna seriesegern i div 4 1977, kändismatcherna i Fredrik Ohlssons regi, seriefinalen i division 3 mot Grimsås IF inför 2000 åskådare på Glavallen 1978 ( en match då Kjell blev utvisad för obstruktion, enligt honom själv, den förste i världshistorien som fått rött kort för det) och den där sista matchen 1980 då LIF bortabesegrade IFK Skövde och därmed räddade kontraktet i trean för att nämna några tillfällen som fortfarande lever kvar.
Som spelare verkar de allra flesta gamla LIF:are överens om att Kjell allt som oftast stod i en klass för sig. Med sitt skott och sitt fruktade målsinne, sin förmåga att dra med sig sina lagkamrater och för all del, sin förmåga att påverka domarna i rätt riktning med LIF:s ögon var han de rödsvartas viktigaste spelare i en herrans massa år och kanske också den bästa vi någonsin haft? Därutöver är det ju allmänt känt att han skruvade in var och varannan hörna på den tid det begav sig. 161 mål på 453 matcher blev det hur som helst. Ett imponerande facit.
Kjell klev av som klubbens ordförande 1986 men detta innebar inte att hans engagemang i föreningen minskade nämnvärt. Istället övergick Kjell till att bli den tvättäkta supportern med allt vad det innebär. Vi är många, såväl spelare som domare som har fått ta del av både ris och ros i samband med LIF-matcher genom åren. Själv fick jag ofta förklarat för mig att mitt tillslag var på tok för dåligt och när jag försökte antyda att jag faktiskt hade gjort nästan lika många mål som honom fick jag förklarat för mig på ett ytterst Kjell Svenssonskt sätt att ”det är en jävla skillnad på att toffla in några pytsar mot Älekulla och Gånghester mot att göra det mot Jönköping Södra och Halmstad BK i gamla division 3!” Det hade han förstås en poäng i. Den kritiserande sidan av Kjells supporterskap var dock, när allt kommer omkring ganska liten, tvärtom var hans uppmuntrande tillrop det som hördes mest från Glasvallens bänkrader. Ofta korta och koncisa beröm i stil med ”bra Fritte!” eller ”snyggt Johan!” Man växte när man fick beröm av Kjell.
Att Kjell var en komplex människa råder det nog inget tvivel om. Han kunde vara trumpen och introvert när han satte den sidan till men han var framförallt mer karismatisk, medryckande och underhållande än de flesta. Han var fotbollspappa och fotbollsfarfar. Han var den muntre festprissen. Han var sångaren utan sångröst och ingen kunde väl berätta en historia på samma sätt som honom. Han var Gällstadssonen som blev hela Limmareds store förkämpe.
Våra tankar går till Ingegärd, Peter och Petra med familjer. Du fattas oss Kjell.
