Efter att ha lyckats vinna med 3-2 i söndagens ack så viktiga bortmöte med Tvärred/Vegby på natursköna Sämshov har vi nu verkligen ockuperat förarsätet i kampen om kvalspel. Våra konkurrenter Mariedals IK lyckades visserligen också vinna men det är vi som har två poängs försprång inför den sista spelomgången.
Hur sammanfattar man egentligen en seger där vi har varit rejält utspelade och tillbakapressade under större delen av matchen? Handlar det enbart om tur, ska man peka på den starka moral som genomsyrar årets upplaga av LIF eller är det kanske rent av så att en del individuella färdigheter i vår trupp är såpass höga att vändningar av det här slaget är fullt naturliga? Det kan man bara spekulera i och förmodligen ligger väl sanningen i någon slags kombination av det ovanstående.
Under den första halvleken av gårdagens heta drabbning kändes det hur som helst som att hemmalaget tog sig fram till farliga målchanser så fort man erövrade bollen. Man forsade fram i djupled, tog sig förbi på kanterna, avlossade projektiler utifrån och var därutöver sylvassa på fasta situationer. Detta ledde naturligtvis till ett alltmer passivt agerande och lamslaget LIF. Vi tappade boll i fel situationer, missade fullständigt i presspelet och stod högt lite för länge med backlinjen. När domaren blåste till pausvila hade vi väl i sanningens namn inte skapat ett enda riktigt farligt läge men som väl var har hade Tv/Ve inte lyckats förvalta sitt spel- och chansmässiga överläge till mer än en fullt intaglig 2-0-ledning. Detta efter att ha distansskjutit in 1-0 samt prickat in tvåan på ett friläge (solklar offside visserligen men kan Jonas Eriksson missa blåvita regelvidrigheter så måste väl också en 16-årig linjeman få tillåtas göra fel..)
Under pausspelet gör vi allt för att plocka upp skärvorna efter den första halvlekens tillkortakommanden och det är tveklöst så att vi jämnar ut matchbilden ganska ordentligt men det är samtidigt så att våra heta målchanser lyser med sin frånvaro även om Pontus Anderssons hårda markkrypare en bit in i halvleken vållar hemmamålvakten en del bekymmer. Från och med matchminut 70 öppnar dock matchen upp sig på ett mycket märkligt sätt. Det börjar med att vi skapar ett antal frisparkar och hörnor och det är i efterspelet till en hörna som vi tilldelas en straff. Viktor Blomgren stegar fram och är, som vanligt när det vankas elvametare säkerheten själv. Strax därpå skarvas inhopparen Alexander Nilsson fram till ett fritt läge varpå han förpassar lädret i mål och helt plötsligt står det 2-2. Dessa två baljor skapar såväl frustration som ilska hos hemmalaget och när Simon Berndtsson strax därpå svarar för en fantastisk prestation på sin vänsterkant och spelar fram Magnus "Huggekubben" Edvardsson som skarvar in det avgörande målet så känns det faktiskt fullt följdriktigt. Inte rättvist, men följdriktigt.
Under de sista 10 minuterna är vi solida och kontrollerade i vårt agerande och när den mycket duktige (ja, faktiskt) domaren blåser av matchen med en ettrig visselserenad kan vi alltså konstatera att kvalspelet nu är inom räckhåll. Ett hinder återstår dock. Nämligen Hyssna IF på Glasvallen på lördag.
Vi är som sagt ett antal spelare som underpresterar rejält i gårdagens match men jag tycker ändå att spelare som David O, Viktor B, Simon B och Magnus E kan kvittera ut mer än godkänt betyg för sina insatser.
Laget
David O
Simon L
Dower
Duka G
Simon B
Pontus A
Magnus E
Gustav K
Viktor B
Viktor J
Sebastian S
Alex N
Robin S
Ludvig J
Alfons N
Alfred A
