Att LIF representationslag spelar match på Glasets Dag har kommit att bli en fin tradition för de fotbollskunniga rödsvarta anhängarna. I över 20 år har den pågått nu och den minnesgode kan förmodligen erinra sig den försmädliga 0-1-förlusten mot nutida storlaget Jönköping Södra i division 3-mötet 1998, de år då red-fronts kalmarsektion med sitt konfettiregn och sitt hängivna stöd hjälpte oss fram till segrar mot Svenljunga och Örby eller Peter Svenssons matchavgörande strumprullare mot Gerdskens BK i division 4 2005.
Oavsett så kan man konstatera att dessa matcher alltid har lockat till sig en större uppmärksamhet än hur det brukar se ut i den alldagliga serielunken. Åskådarna är fler, prestigen större och likaså anspänningen för spelarna som får nöjet att delta. I lördagens rödsvarta startuppställning fanns ett antal aktörer som har medverkat vid ett stort antal av dessa matcher. Den unge veteranmålvakten Gordon Stew.. jag menar David Olausson är ett exempel och urkrafterna Tobias Alfredsson och Duka Gjakova är två andra men det fanns också några lirare som joggade ut till Glasets Dag-match för första gången.
Till årets match hade vi bjudit in lokalkonkurrenterna Tvärred/Vegby som motståndare. Våra gäster får betecknas som ett riktigt kompisgäng i vilket många av spelarna hänger sig kvar år efter år och även om en del av dem har en del i övrigt att önska vad gäller fysisk status (Våge och Carla undantagna) så svarar de alltid för ett hårt, spelskickligt och trevligt motstånd och således fick publiken bevittna en jämn drabbning.
Det syntes tydligt att bortalaget hade för avsikt att krypa hem med många spelare på rätt sida boll för att därefter kontra snabbt och sylvass på sina snabba offensiva spelare. LIF å sin sida riktade inledningsvis sina attacker på sin högersida men också på den ständigt djupledslöpande och hårt jobbande forwarden Martin Jansson. Emellertid blev de långa bollarna alltför frekvent förekommande från båda sidor och således måste man i ärlighetens namn medge att skönspelet lyste med sin frånvaro. Det vaskades dock fram en handfull halvchans men det var först i sisådär 25e minuten som nätet rasslade för första gången då bortalagets ständige kvalitetsspelare Mikael Andersson bröt sig in från vänsterkanten och prickade in ledningsmålet. Som väl var kvitterade hemmalaget per omgående då unge herr Alfredsson rakade in en vänstermörsare efter en hörna.
Om tillställningens andra akt är uppriktigt sagt inte så mycket att säga. Matchbilden var snarlik den första. Det syntes visserligen tydligt att hemmalaget hade den klart bättre orken men dessvärre lyckades man inte omvandla detta i något större spel- eller chansmässigt övertag. Simon Berndtsson fick för mycket fot under bollen efter ett bra läge mitt i slottet, Martin Jansson kämpade till sig ett antal någorlunda chanser och i matchens absoluta slutskede fick inhoppande Alexander Nilsson ett gyllene läge att ikläda sig matchvinnarkostymen men 1-1 stod sig matchen ut. Ett resultat som de båda lagen bör betrakta som någorlunda rättvist. För LIFs vidkommande är poängen också något av ett trendbrott efter två raka förluster och förhoppningsvis kan man ratta över i vinnarspåret igen på tisdag då man tar sig an bottenlaget Hyssna.
Ett antal hemmalirare förtjänar extra omnämnande för sina insatser. Redan nämnda David Olausson och Tobias Alfredsson gjorde det bra matchen igenom och även Tobbes mittbackskollega, det halvamerikanska sommarproffset Rasmus Nilsson svarade för en suverän insats, inte minst i luftduellerna mot gästernas långe Sjögren. Vidare svarar den elegante mittfältssnidaren Viktor Blomgren som vanligt för ett antal förstklassiga aktioner, inte minst när det gäller att hålla i bollen och söka kreativa lösningar.
I och med tisdagens drabbning mot Hyssna har halva årets seriespel avverkats och även om LIF under de senaste omgångarna har inkasserat alltför få poäng ligger man, glädjande nog med och tampas i det absoluta toppskiktet.
Dower
